Livet är slumpmässigt, men är det en sak jag lärt mig så är det att den som far runt och håller sig i rörelse konstant råkar ut för bra saker och nya möjligheter. Det är lite av en röd tråd i mitt liv. Jag har hållit på med resor över Atlanten de sista tre åren för att köra amerikansk racing i form av NASCAR. Denna gång stod Nashville, ”Music City”, på agendan och teamet jag skulle köra för var Peterson Motorsports.

Mitt resesällskap denna resa var en ny bekant, en berest man vid namn Johan. Vi träffades i vintras när jag hängde på min granne på hans innebandyträningar. Jag tror mig vara hyfsat easy going och det var även Johan så vi tyckte det kunde vara skoj att åka tillsammans på denna veckolånga racetripp till staterna. Ett bra sätt att hinna prata och lära känna varann.

Turen föll sig så att vi båda reser så pass att vi har guldkort på SAS och kunde därför skåla igång resan i loungen innan boarding. Lite ovanligt med skumpa innan ombordstigning men varför inte =) Ännu mer tur att vi åkte just SAS för där serveras inga mindre än This Is Nuts cashewnötter ombord. Tack vare det gick resan fort.

Eftersom alla pengar går till motorsport hade jag snålat in på en mellanlandning och tyckte det var för gott att köra den sista 50 milen. Fria mil på hyrbilen, right? =) Första anhalt i USA var därför val av hyrbil. Alltid lika spännande. Är det nåt man vet säkert så är det att det aldrig blir den bilmodell man tror sig bokat.

Efter en övernattning halvvägs och lite tidszonsförvirring anlände vi i gooood tid till banan i Nashville. Riktigt häftigt med atmosfären på dessa ovalbaneanläggningar! Första dagen man anländer går alltid ut på att lära känna teamet (inte minst sin ”spotter”), köra s.k. seat fitting och få ordning på utrustning och plan för helgen. En spotter är en person som pratar med dig hela loppet. Inte ifrån passagerarstolen som i t ex rally utan från ett spotter stand långt uppe på läktaren. Varje förare har kontakt med en spotter under varje sekund hen är på banan varför det i regel återfinns 40st personer i the spotter stand. Bilarna har inga ytterbackspeglar och det är viktigt att spottern håller stenkoll på allt som sker runt om och i närheten av bilen under loppen. Min spotter för helgen var en härlig kvinna vid namn Lisa som kunde serien, bilarna och förarna utantill samt hade hemmabana.

Seat fitting då. Här anpassas körställning, bälten och alla bilens kontroller så att de passar föraren perfekt. Det är en process som brukar ta någon timme tillsammans med mekanikerna. Nästa dag var det race day, och vilket race det blev! Två korta träningspass först där jag kunde konstatera att banan var riktigt häftig och snabb trots att ett varv bara tog 19 sekunder. Jag kunde även konstatera katastrofal understyrning, eller ”push” som jänkarna kallar det. Ett symptom som gör att bilen hellre vill går rakt fram än svänga. Det medför två problem: 1. Går för långsamt 2. Enormt slitage för framdäcken

Man gjorde vad man kunde åt saken samt en större lufttrycksjustering och skickade ut mig på mitt kvalvarv. Bilen var närapå okörbar men som tur var har jag lite bakgrund i att köra på sladd och tog mig runt med galna uppställ. Inte snabbt, men kul, livsfarligt, skräckinjagande, extravagant och spektakulärt! Kom ihåg, dessa ovalbanor har betongmurar vid bangränsen så går minst sak fel kan det kosta en helt ny tävlingsbil…

Loppet blev i vanlig ordning en gladiatorfight. Det är bl a det jag gillar med dessa stock car-lopp i USA. Alltså givetvis vill man ha så lite draman som möjligt under ett lopp men det brukar sällan bli så och det vore emot ”the spirit of racing” over there. Mitt märkliga kvalvarv till trots så fick jag en varvtid som gjorde att jag startade ungefär mitt i fältet. 39 jänkare och en svensk. Egentligen så högt upp man kunde hoppas med tanke på materialet jag körde och att jag är relativt ny på ovalbane-racing. Jag lyckades ta mig upp några platser initialt men bilen ville fortfarande helst av allt rakt fram i kurvorna och slitaget fram började redan kännas av efter 30 varv…av 200!

Vi skulle göra totalt tre st depåstopp för bränsle där vi samtidigt skulle byta två hjul vardera gång. Efter 40 varv gjorde vi vårt första och bytte högersidan. Det förbättrade bara situationen lite och vi kämpade vidare. På varv 78 gjorde vi vårt andra och bytte vänstersidan. Marginell förbättring och liten vibration från vänster bak. På varv 100 gjorde vi vårt sista stopp. Byte av högersidans hjul och nu var det stor förbättring av styrningen tack vare två stopp nära varandra och därmed nästan ett helt set med nya däck. Strax därefter började de riktigt stora problemen. Gasen började hänga sig i kurvorna så bilen körde lite som den själv ville. Nu kan vi snacka rädd på allvar. Med ca 700hk under huven vill man nog helst själv kontrollera dem! Jag fick börja bromsa med höger istället för vänster så jag hade en fot över till kopplingen när den körde för mycket efter eget huvud. Jag hittade tillslut något form av mönster hur och när det skulle hända så jag kunde köra därefter. Jag började tyvärr samtidigt notera att vibrationerna från vänster bakhjul blivit lite värre. Sen tog det bara några varv innan det var riktigt illa och bilen kastade ut rumpan på väg in i kurvorna. Jag hade i detta läge 50 varv kvar och en intensiv dialog med min spotter Lisa kring problemen som i sin tur hade kontakt med teamledningen. Det stod nu klart att bakhjulet helt enkelt höll på att lossna! 

Nu står vi inför ett riktigt svårt beslut. Gå i depå och sätta fast hjulet och därmed tappa värdefulla varv eller fortsätt och hoppas att hjulet inte lossnar. Som hjältar bestämde vi oss för att köra vidare. När fem varv återstod var bilen det absolut mest svårkörda jag någonsin rattat. Den kastade vilt över hela banan och betedde sig som en vild tjur. Dessutom hängde sig även gasen stup i kvarten. Jösses Amalia. Det var bara att ta en kurva i taget tills jag passerade målflaggan. Men VILKEN KÄNSLA att ha klarat det!

När man summerar upp loppet kontra de mål jag hade med denna resa så kan man i alla fall vara nöjd. Min första prio var att komma i mål och fortsätta en dialog med NASCARs ledning om uppklassning av min licens. Jag fick ganska snart veta att de var imponerade över att jag tog bilen i mål utan en repa efter alla problem och jag fick min uppklassning! Övriga prios var att samla erfarenhet och kontakter vilket skedde med bravur. Nu skissas det på lite större planer over there som jag ber om att få återkomma om senare. Och förresten…det lösa bakhjulet… Fyra av fem hjulmuttrar (lugg nuts) var borta. En stackars modig livräddare hängde med nöd och näppe kvar och räddade både vår tävling och gjorde att vi slapp en jättekrasch i betongmuren. Muttern har numera en hedersplats i hemmet och är, liksom denna blogg, döpt till Race Nut!